I mitten av 1960-talet genomfördes en studiecirkel i Järbo. En grupp bestående av Dage Eriksson i Mungärderud, Paul Jakobsson i Skällsäter och Georg Jonasson från Stora Bön var intresserade av några gamla torp och det fanns äldre personer som kom ihåg och var villiga att låta sig intervjuvas. Sagt och gjort, man skred till verket med viss ledning av Uno Fransson. Resultatet blev nedanstående uppsats.

För att få veta så mycket som möjligt om hur torpbebyggelsen såg ut och hur torparna hade det på gårdarna i Hult, Tvetane och Sönnås i Järbo socken har vi begett oss till syskonen Eriksson som tidigare bott i Hult, men som nu bor i Ljusebråten: Martin 91 år (född 1875), Anders 85 år (född 1882) och Hilma. Alla har således uppnått en hög ålder, men då det gäller minnen från gångna tider har vi kommit mitt i en guldgruva. De känner till det mesta om hur torparna hade det på fjället under senare delen av 1800-talet och fram på 1900-talet. Efter hand som vi kommer igång och börjar fråga efter torpare som bott på fjället kan vi riktigt se hur de lever sig tillbaka till den tid då de var unga och gick för att hälsa på folket på de olika torpen. Martin och Ander har alltid haft stor lust för fiske varför de lätt kom i kontakt med torpare som bott längs stigarna som lett till sjöarna eller med sådana som bott intill någon sjö. De flesta torpen låg väl också invid sjöar.

När vi besökte syskonen Eriksson hade vi bandspelare med oss. Vi pratade om torp i 3-4 timmar, varför vi n kan spela upp och få veta det mesta om senare tiders torpare i denna del av fjället.

Påltorpet

Påltorpet var ett relativt stort torp som låg vackert intill Svinsjön. När de första husen byggts här går inte med säkerhet att säga. Torpet är nog ett av de äldre i varje fall, och syskonen Eriksson kan berätta om tre generationer som bott där. På Torpet fanns två ”bolekor” (boställen) i vilka personer ur samma familjer bodde. Torpet var så stort att man på senare tid, in på 1900-talet, hade en häst. Tidigare hade man kört med oxe. Från Pål kunde man i bästa fall på sommaren köra med mindre lass till kvarnen.

Här fanns god potatisjord i sluttningarna ner mot sjön, varför man gärna odlade potatis men även havre gick att odla. För övrigt var hö det viktigaste – det gällde att få in så mycket som möjligt då det skulle räcka till tre kor och en häst. När allt som växte runt torpet var bärgat gav sig folket ut på ängs- och myrmarker för att skörda.

Den siste som bodde på Pål var August och var son till Elias. Elias hade flera bröder som flyttat till Stigen, Katthultet och Bunnane (?) m.fl. Bröderna var födda på Pål.

Torpet hade ett gynnsamt läge för fiske. Anders berättade att när han kom in till Pål en gång på våren, kom August och Martin med båten halvfull av gäddor. Anders kom också ihåg hur Elias bar gäddorna på ryggen till Gästgivaregården i Tångelanda, där de såldes för en ringa slant.

Även jakten var av betydelse när det gällde att skaffa mat till stugan.

På Pål fanns enligt Martin de största och finaste korna i Järbo socken, trots att korna fick gå ute så länge på hösten – ända tills snön började falla. Det gällde ju att spara på höet.

På söndagarna samlades man gärna på Pål för att prata.

Kyrkesten

Torpet ligger i Ör, på gränsen till Järbo inte långt från Mossane. Om Kyrkesten finns enligt Martin en sägen, som berättar att en jätte skulle ha försökt kasta en stor sten på Örs kyrka men tappat den över huvudet så att den ramlat mitt emellan Örs och Järbo kyrka. Det finns mycet riktigt en stor sten just på detta torp.

Förklaring: De så kallade jättekasten är stora stenblock som inlandsisen skrapat med sig från intilliggande berg under sin rörelse framåt. Då isen sedan s mälte blev kanske stenblocket kvar ute på en slätt. Då folket inte kunde förklara med annat, sa man att en jätte stått på berget och kastat blocket ut över bygden. Liknande sägner finns även från andra trakter.

Halla

Halla var ett litet torp som låg vackert på en höjd över Hallesjöarna med fin utsikt över sjön. Runt omkring torpet var det rätt så kargt med mycket berg i dagen. Det var endast nära stugan det fanns så  oass mycket jord att man kunde sätta potatis. För att skaffa mat till korna fick torparen ge sig ut på sjället för att slå gräs på ängs- och myrmaker. Martin var med när stugan flyttades därifrån.

Ekelund

På Ekelund bodde en torpare som hette Germund. Om han var den förste som bodde där är inte känt men det var han som byggde stugan på torpet. Han flyttade sedan till Töftesäter. På äldre dar gick han till Otto på Lia för att hälsa på ett par gånger varje sommar.

Mossane/Lia

Mossane var ett mindre torp. Man hade två till tre kor men ingen häst eller oxe. Till torpet fanns nästan ingen åker utan korna (torparna?) måste slå ängshö som fanns i närheten. Höet bars hem.

Den siste som bodde på detta torp hette Otto. Han hade en dotter som var harmynt och inte kunde tala. Anders berättar att han en gång med en kamrat varit i Kotjärn för att fiska lax. Bäst de satt där fick de höra någon sjunga i skogen. Fram kom denna ”harmynta Sofia” iklädd endast ”blaggarssark” och hörr på att skrämma livet av Anders kamrat – allt enligt Anders.

En bit från stugan uppe på ett berg fanns två vridna järnringar grova som armen, fastsatta med öglor i berget. Vad de skulle användas till visste inte Anders, men han hade hört av en torpare att de möjligen för länge sedan skulle ha markeat vattenståndet då det var som högst.

Stugan på Mossane beskrevs av Anders som mycket bra. Otto var snickare och hade byggt den själv. Den bestod av ett rum och kök. Väggarna var rappade med lera, och i taket fanns svarta bjälkar. Man eldade i en s.k. norsk fiol.

Otto skulle enligt Anders ha pratat mycket för sig själv. Anders berättar hur han och hans bror en söndag tagit med sig brännvin och gått till Mossane och fyllt Otto med så mycket att han villigt läste och predikade ur postillan.

När någon kom på besök manade Otto på Kerstin att sätta på kittelen viket han upprepade tills hon gjorde det. Någon fattigdom kunde inte märkas. Kerstin tog emot ull från andra sidan Kroppefjäll för att spinna garn och sticka, vilket gav en liten slant.

En luffare, som kallades Lyster, letade sig en gång till torpet. När han gått märkte Otto att luffaren tagit med sig kläder, så även torpare måste vara på sin vakt mot tjuvar.

Anders berättar vidare: När Kerstin dött (1912) skulle han hämta kistan som skulle köras fram till kyrkan. Det var i augusti månad och liket hade stått på torpet i flera dagar. Anders tycket att det var den värsta resa han någonsin gjort. Inte nog med att det nästan inte fanns någon väg. Det åskade och regnade också. På de små stigarna in till det avlägset belägna torpet gick det inte att köra med vagn, varför Anders använde en järnskodd träsläde. När Anders kom fram till torpet för att hämta kistan, var Otto full. Han frågade om man ville se den fina svepningen som hans käring fått, för, som han sa, det har nog aldrig kommit någo till Järbo kyrka med en så vacker svepning.

När Johan på Kyrkesten varit och köpt kistan hade han samtidigt köpt minst 5-6 liter brännvin till Otto. Anders blev också bjuden på kaffehalv innan han gav sig iväg med kistan på träsläden. Han körde sedan flera kilometer i oländig terräng, över mossar och myrar på gamla vintevägare, allt under det att regnet öste ner och åskan mullrade. När Anders körde förbi Nordtorpet regnade det så kraftigt att han måste söka skydd under en stor ek. När så kistan körts fram till Ljusebråten byttes släden ut mot en vagn som man fortsatte med fram till kyrkan. Där mötte prästen som mullkastade och så ringde man i kyrkklockorna. Inte en enda anhörig var med vid jordfästningen.

När nu Otto blev ensam på torpet fick han svårt att klara sig själv, fick han flytta till granntorpet Pål. Där såg August till att han fick vård, Otto var sedan där tills han dog (1915).

Nordtorpet

Nordtorpet var ett av de större torpen. Det låg inte så långt från Stensvattnet på Tvetens ägor. Däe hade tidigare funnits två stugor, men på den tiden som syskonen Eriksson kunde minnas fanns bara en. Här fanns en stor syskonskara. När vi frågade om deras namn började Hilma räkna upp: Augustm, Johanna, Johannes, Tilda, Kjell, Maja, Stina.

Anders berättade hur han en gång som liten pojke tillsammans med sin bror Karl blev skickad till Nordtorpet för att hämta vidkjor. Dessa skulle användas till att binda halmtak med. Vidjorna hade beställts i förväg och Augusta hade gjort färdig buntarna som pojkarna fick bära den långa vägen till Hult.

Fristan

Fristan kallades en samling torp som låg nära intill varandra på Runnsäters ägor runt Tomterna och Gröne Backe. Om vi följer vägen till Skogerud kommer vi till Nissetorpet som låg i första uppförsbacken på vänster sida. Lite längre upp låg Skomakare-Arons. Som framgår av namnet var han skomakare. Han gick från ställe till ställe och gjorde skor åt både torpare och bönder. Hann fann alltid stort nöje i att bondemororna fick liktornar av hans skor.

Strax intill bodde en annan hantverkarem som kallades ”Kammen”. Han tillverkade förståss kammar. Dessa gjorde han av horn. Han delade först ett hon i skivor, dom han sedan lade i varmt vatten. Därefter lade han dem i en press där de fick torka. För att få skivorna jämnare hyvlade han dem. Till sist sågades de upp och fick tänder och blev till kammar. Han var även guldsmed och tillverkade ringar. Det hände till och med att han fick sälja vigselringar. De båda yrkena hade han lärt sig då han suttit i fängelse för mord.

Ännu en hantverkare fanns i Fristan. Han hette Kristoffer och tillverkade kärrhjul. Han var kommen från Bäcke.

Det fanns till och med en handelsbod i Fristan. Där var det handlare Ström som stod för affärerna. Han hade inte någon större sortering men lite av det nödvändigaste fanns i lager.

Myrane

Myrane var ett torp som låg vackert på en höjd några hundra meter österut från Yxesjöns södra ände. Torpet var bebott till 1908 och således ett av de allra sista som var befolkat. Torpet låg i Dalskog men avståndet fram till bebyggelsen i Järbo var inte större än till Dalskog. Den stora fördelen med Myrane är att det finns många fakta om det. Vi beger oss till Johan Albin Jonasson i Skarven, som är född i Myrane och bodde där tills han var 14 år.

Johan och hans hustru Hulda vet vad saken gäller och det är inte svårt att få igång ett samtal om stugan inne på Kroppefjäll där Johan levde under helt andra förhållande än de som nu råder. Det fanns ingen radio, som förmedlade nyheter varje timme. Det var först dagar och veckor i efterhand man fick veta de allra viktigaste händelserna. Det var inte bara att trycka på en knapp för att få ljus eller slå ett nummer när man ville tala med någon släkting eller granne. Inet heller kom brevbäraren med pengar den femtonde varje månad. Blev någon sjuk måste han böras i flera kilometer och sedan köras på vagn till doktorn.

Vi vet ju redan på förhand att torparna inte fick sitt levebröd utan möda, men förstår det ännu mer då vi börjar fråga Johan om vardagen på torpet.

Vi kan aldrig riktigt förstå hur de hade det i sin torftiga lilla stuga men vetskapen om dessa människors slit och umbäranden gör att vi skattar dem högt. När vi ser och förstår i vilken gemenskap och kärlek dessa makar lever, är det inte utan att man frågar sig om det är en följd av de hårda uppväxtåren som de upplevt.

Johan tar fram en gammal bibel som fanns på torpet redan under hans farfars tid. Här kan vi läsa noteringar om när barn blivit födda eller när någon dött.

Inte utan stolthet börjar Johan berätta om sin morfar som var den förste torparen på Myrane. Han hette Jonas Olsson och var född i Järbo den 8/6 1822 (finns inte i födelseboken). Det var år 1858 som Jonas begav sig till Myrane och började bryta mark och bygga hus. Han var då 35 år och han skaffade sig ett så pass stort kapital att han kunde betala arrende för 12 år i förskott: 12 kr om året. Dessutom fick han köpa skogen att använda till byggnader.

Jonas hade tidigare arbetat som dräng hos bönder. Det var då vanligast att man fick sin lön i form av kläder, en kostym varje år. Av de 12 kostymer Jonas fått som lön hade han elva kvar när han kom till Myrane och blev torpare.

Så började då Jonas att hugga träd och buskar, bryta upp stubbar och rötter och fick så småningom så pass öppen jord att han kunde börja så. Första gången han tröskade måste han göra det på ett berg eftersom ladugården inte var färdig. Han hade börjat med att bygga fähuset för det ansågs viktigare att få det färdigt än stugan, som bestod av ett rum och kök. Både stugan och ladugården var timrade av stockar lagda på varandra. I hörnen släpptes stockarna fram omkring 15-20 cm. Så holkades de ur för stocken från andra hållet. På detta sätt bildades en s.k. knut som gjorde hörnet starkt. Vidare borrades hål uppifrån och ned i stockarna. Genom hålen sattes sedan s.k. drulingar, långa täljda pinnar, som band den ena stocken vid den andra. Spik användes sällan eller aldrig.

På taket lades först ett  lager av näver. Ovanpå detta lades sedan torvor. Var det inte för torra somrar växte det sedan gräs på taket. När Jonas var färdig med timringen skulle stugan rappas. Men till detta fanns ingen lera. Även till muren behövdes lera. Denna fick man bära den långa vägen från Köpegullet som ligger strax intill Teåkersjön. Även stenarna till grunden fick letas upp och bäras från skogen.

Inredningen var enkel. På sista tiden fanns tapeter på väggarna viket gjorde mycket för hemtrevnaden. Vi spisen var s.k. lysekäringar uppsatta. Det var en anordning där det gick att sätta fast trästickor som tändes då det behövdes belysning i stugan. Det gick åt många stickor en vinterkväll.

När Jonas byggt husen färdiga kunde han, förutom att bryta mark, ägna sig åt andra sysslor. Han var nämligen mycket händig. Han gjorde laggkärl, som han sedan bytte mot varor på Sunnanå marknad. Jonas brände tjära som han sedan sålde. Även honung, som blev över på biodlingen, sålde han. På detta sätt kunde han förtjäna de pengar som väl behövdes för familjens uppehälle.

Jonas gjorde sina fiskeredskap själv. Mjärdar gjorde han av bast. Han letade små tallar ute på mossar och myrar eller uppe på berget. Huvudsaken var att de växte upp riktigt sakta. Ur dessa drog han sedan smala tågor. Dessa flätade han till mjärdar, som enligt Jonas var mycket bra och gav stora fångster. Jonas gjorde även fisknät som han knöt av lintagel. Fisket var av stor betydelse när det gällde att skaffa mat till stugan. När man fått många abborrar på vården torkade man dem och bevarade dem för kommande behov.

Jonas gifte sig den 15/2 1867 med Kerstin Johannesdotter. Hon var kommen från Håbol och född 10/8 1828. De fick tillsammans tre barn, två flickor och en pojke. Pojken hette Aron och flickorna Anna-Kajsa och Ida-Maja.

När all odlingsbar mark brutits upp till stugan fortsatte man odla några hundra meter från torpet. Det fanns en dråg som gick från Yxesjön och som hade fin myrjord att odla på.

Än idag (1966) syns det hur de små åkerlapparna trängt sig in emellan stenar och bergknallar. Runt de större stenarna, som inte gick att flytta,  har man kastat mindre stenar som brutits upp ur åkrarna. Åkrarna gick för övrigt i alla riktningar beroende på markens lutning, berg i dagen o.s.v.

Genom ägorna gick en bäck som, när vi var där på våren, brusade kraftigt ett lite stycke från tomten där stugan stått. Grunden kan väl urskiljas och stenarna som Jonas lade dit för mer än hundra år sedan ligger kvar. Hörnstenarna har något så när jämna ytor, medan de andra är större eller mindre kullerstenar. En upphöjning med stenar och jord markerar var muren har stått. Även stenen som legat framför ingången kan man se under en buske. Från stugan åt det hållet där de flesta åkrarna varit, syns en upphöjning av en murad väg.

Bäcken som rinner förbi har säkert gett Jonas mycket arbete. Man kan tydligt se att den  är upprensad. Detta var säkert nödvändigt för att marken inte skulle bli alltför vattensjuk.

När vi kommer till Yxesjön hittar vi den åker som Johan tidigare talat om, inklämd mellan två berg. Där står nu stora timmergranar i rader i de gamla fårorna.

På den tiden gick under sommaren många kor på bete i skogarna. Det hände att kor ända från Mungärderud sökte sig till Myrarne. Det gällde då att ha de små åkerlapparna väl inhägnade.

Bakom tomten, där stugan stått, står en lönn, och fler askar växer på de forna åkerlapparna. Jonas och hans anhöriga hade säkert burit hem småplantor till dessa in på torpet.

Åren gick och barnen blev stora. Aron flyttade till ett torp inte långt från hemmet. Torpet hette Braverud och låg strax intill Lindalstjärnet. Aron var, liksom sin far, skicklig i att göra mjärdar och nät. Han fick i dessa goda fångster i Yxesjön. Ida-Maja flyttade till Norge 1896 medan Anna-Kajsa blev kvar på torpet.

Jonas blev 69 år gammal. Han dog den 16 januari 1892. Kerstin blev något äldre, hon dog den 28 december 1903, alltså 75 år gammal. Enligt kyrkböckerna fanns det en piga på Myrarne. Hon hette Britta-Kajsa Andersdotter och var född i Järbo år 1869 (på Ljusebråten, far Anders Larsson Norberg och mor Anna Kajsa Larsdotter).

Som tidigare nämnts var det dottern Anna-Kajsa som blev kvar och förde livet vidare på torpet. År 1900 gifte hon sig men en änkeman från granntorpet Gräsemaden. Han hette Lars Jonasson och var född den 2:a april 1831 i Lerdal. Förutom att makarna skötte torpet var Lars ofta framme på gårdarna i Järbo och arbetade åt bönderna. Från Skarven berättas det, att Lars gick och dikade hela veckan i ända. När lördagen kom, vände han hem till sitt torp och de sina.

Nu har vi kommit så långt att Johan Albin, hos vilken vi suttit och pratat i timmar, kommit in i bilden. Han är nämligen äldste sonen till Anna-Kajsa Jonasdotter och Lars Jonasson, född på Myrane 30/6 1894. Han fick sedan fem syskon: Einar Valfrid född den 10/4 1897, Anders Gustav född den 26/5 1900, Karl Herman född den 16/3 1902, Alexander född den 22/2 1905 och Ester Ingeborg född den 26/6 1909.

Eftersom Myrane låg i Dalskog fick Johan och hans syskon gå i skolan där. Det fanns två vägar att välja på för att komma till skolan, antingen söder eller norr om Teåkersjön. Vad längden beträffar var de enligt Johan exakt lika långa. Detta hade föräldrarna utrönt när de gått från Dalskogs kyrka en gång. De gick så var sin väg för att se vem som kom hem först. Eftersom de kom hem samtidigt ansågs vägarna vara lika långa. Nu fanns ju den möjligheten att någon av makarna gick fortare än den andra varför man en söndag bytte vägar. När de även denna gång kom hem samtidigt ansåg man vägarna vara exakt lika långa. Johan uppskattar vägarna till ungefär en mil. Hur lång tid det tog att gå till skola kunde han inte minnas. De första kilometrarna gick man på en liten stig där man gick förbi några andra torpställen. Sedan var det till att fortsätta på landsvägen som också var backig och krokig. Denna skolväg tog säkert flera timmar för barnen att gå. Under höst- och vintemånader var det mörkt både när de gick till och när de kom hem från skolan. Några regnkläder eller gummistövlar fanns inte varför barnen ofta fick gå våta. När skolan började den första februari var det ofta mycket snö, berättar Johan. Då måste han använda skarbågar tills han kom till upptrampade vägar. När han blev äldre fick han skidor och dessa gick ju betydligt bättre att ta sig fram med. Som matsäck hade Johan mjölk och bröd, men inget smör på brödet.

Johan berättar att hans mamma Anna-Kajsa plockade lingon som Johan gick och sålde, ibland i Järbo och ibland i Dalskog eller Bäcke. Eftersom inte Johan var mer än 14 år när han flyttade från torpet kunde han inte vara mer än 12-13 år då han gick den cirka en mil (enkel väg) långa vägen och dessutom hade han att bära på lingonen som han skulle sälja. Betalningen gick efter kanna, ca 2 ½ liter, fick man 25 öre. Förutom detta sålde man  även smör och och fick så pass mycket pengar att man kunde köpa kaffe, socker och andra förnödenheter. Sockret var relativt dyrt. Det kostade 30 öre kilot. Toppsiktat socker kostade 10 öre.

Kalvarna brukade man slakta hemma, medan kor som blivit för gamla för mjölkproduktion såldes till slakt.

När Johan en gång gick förbi torpet Kleva i Mungärderud blev han erbjuden att köpa ett par skridskor som Albert i Kleva gjort av ett par gamla liar. Priset var 25 öre och Johan gjorde affär. På dessa åkte sedan Johan på Yxesjöns is.

En gång när Johan höll på att fånga alkuver, elritsor, i en bäck, blev han beskjuten av en jägare. Johan höll till inne i ett tätt busksnår och blev tagen för en utter. En del hagel kunde doktorn plocka bort, medan andra finns kvar, inkapslade i kroppen.

Brännvin brukades sällan eller aldrig på Myrane men torparna på Gräsmad använde sig ibland av straka drycker.